Så här står det i Zornmärkesnämndens statuter:
"Zornmärkesjuryn bedömer hur väl insatt den uppspelande är i den svenska folkmusiktradition från vilken låtar och instrument valts. Vid uppspelningen bedöms bland annat rytm, intonation, klang, teknik och den uppspelandes egenskaper som spelman."
Utdrag ur Zornmärkesnämndens statuter
Ett förtydligande till några punkter finns i ett brevsvar till Folkdansringens riksstyrelse
Uppspelningsinstrument skall ha en traditionell folklig repertoar som i sin stil bygger på äldre spelstilar men också är idiomatiskt utformad för instrumentet, d.v.s. vuxit fram organiskt tillsammans med instrumentet. Det skedde t.ex. med den kromatiska nyckelharpan som genom Eric Sahlström och andra försågs med en folklig repertoar som var idiomatiskt anpassad till instrumentet samtidigt som den anslöt till äldre spelstilar.
Ett exempel på hur zornmärkesjuryn resonerar kring ett nytt uppspelningsinstrument är diatoniska dragspel (durspel). För drygt tjugo år sedan ansåg medlemmarna i zornmärkesjuryn att de musikanter som fört vidare en äldre repertoar på faktiskt med tiden kommit att uppfylla kravet att ”på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän". Durspelen har med tiden fått en unikt folklig repertoar som framförs i en spelstil som formats just av att de är diatoniska.
Utdrag ur Zornmärkesnämndens svar till Riksstyrelsen för Svenska Folkdansringen den 2 september 2003
Zornmärkesnämnden har av Ungdomsringens riksstyrelse enligt brev från ordföranden av 10 juni, 2003 fått i uppdrag att utreda frågan om det finns möjligheter att spela upp för zornmärke på fler instrument. Denna fråga ställs nämnden inför nästan varje år i samband med att anmälningar till uppspelning för zornmärke tas emot. Flera nya instrument har tillkommit de senaste 20 åren. Zornmärkesnämnden prövar alltså löpande vilka instrument som skall tillåtas utifrån de förfrågningar som i praktiken inkommit. Utgångspunkten för denna prövning är statuterna för zornmärket. Nämnden har vid sina årliga planeringsträffar tillsammans med experter på olika instrumentgrupper under de senaste tio åren fördjupat resonemangen kring uppspelningsinstrumenten. Nedan följer en redogörelse för de resonemang och principer som ligger till grund för nämndens bedömning av förfrågningar om uppspel på instrument som inte förekommit tidigare.
Uppspelningar för zornmärke äger enligt statuterna rum för att "öka intresset för den svenska folkmusiken och för att nya generationer skall stimuleras att enligt Zorns intentioner på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän". Denna formulering ger som synes ingen direkt ledning för vilka instrument som kan användas för att "på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän". Däremot anger den vilken repertoar som skall framföras. Indirekt säger alltså statuterna att uppspelning kan ske på instrument som traditionellt använts för att framföra svensk folkmusik. Men vilka är då dessa instrument? När och hur blir ett instrument "traditionellt" inom svensk folkmusik? Statuterna säger inte heller att det skall vara solistiskt spel och att ensemblespel inte är tillåtet, men detta var självklart i en tid när ensemblespel inom folkmusik knappast förekom. För att tolka statuterna måste alltså ett historiskt perspektiv finnas med, där en viktig utgångspunkt är ”Zorns intentioner”, d.v.s. syftet med de av Anders Zorn organiserade spelmanstävlingarna. Uppspelningarna är ju också i sig en tradition där former och bedömningsnormer förts vidare från jurymedlem till jurymedlem. Som alla traditioner är uppspelningarna för zornmärket flexibla och föränderliga inom traditionens ramar.
I praktiken började zornmärkesnämnden med att tillåta uppspelningar på de instrument som på 1930-talet ansågs utgöra den levande folkmusiktraditionens kärninstrument. Begreppet "folkmusik" hade vid denna tid i hög grad definierats av den statliga folkmusikkommissionen som började sitt arbete 1909. Utgångspunkten var att instrumenten användes i traditionella folkmusikaliska sammanhang, t.ex. som arbetsredskap, framför allt på fäbodar, eller för privat förströelse, förlustelse i sällskap med andra (t.ex. dans) eller i folkliga musikinslag i ceremonier (t.ex. bröllop), och att det fanns en repertoar av folkmusik som framfördes på instrumenten.
Ett klart arv från Zorn är uppspelningar på vallinstrument dit även kulning räknas. Horn och lur är instrument som användes för att skrämma rovdjur och för signalering, men också för privat förströelse. Även pipor av maskrosstjälkar, kvanne, bark, trä etc. användes för förströelse. Det är främst pipor av det mer beständiga materialet trä som av förståeliga skäl förekommit vid uppspelningar för zornmärke.
Till kärninstrumenten hör förstås också fiolen och varianter av detta instrument, särskilt träskofiol. Nyckelharpan fanns på 1930-talet i många varianter, och de har sedan dess blivit ännu fler både genom återupplivande av äldre typer av nyckelharpor och genom nyskapande. Nyckelharpans användningsområden och repertoar har visserligen utvidgats, men instrumentet används fortfarande i hög utsträckning med samma spelstil och med samma typ av repertoar som på 1930-talet. Därför har den trots all förändring den genomgått aldrig ifrågasatts som uppspelningsinstrument.
Klarinetten hörde också till de instrument som spelades i levande folkmusiktradition när uppspelningarna för zornmärke började. Det rörde sig redan på trettiotalet om moderna klarinetter med utvecklade klaffsystem, som då var ganska nya inom folkmusiken. När det gäller klarinetten så har inte återupplivande av äldre typer ägt rum, men det kanske kommer.
Sedan 1930-talet har antalet instrumenttyper man kan spela upp på utvidgats. Det har skett dels genom att instrument som använts till folkmusik före 1930-talet återupplivats, dels genom att nyare instrument genom förändring av innebörden av begreppen tradition och folkmusik kommit att tillhöra de instrument som ses som folkmusikinstrument.
Till den första kategorin hör säckpipa, vevlira, stråkharpa och helt nyligen trätraversa och härjedalspipa, som alla återupplivats tillsammans med en åtminstone delvis traditionell folklig repertoar i svallet efter 1970-talets folkmusikvåg. Till den andra kategorin hör munspel och en- och tvåradigt diatoniskt dragspel, som kom in i svenskt folkligt musikliv åren kring 1870. Hundra år senare kunde det konstateras att dessa instrument och deras repertoar kunde innefattas i "den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän".
Instrument som inte främst har en solistisk funktion i folkmusiken utan används för att ackompanjera sång, t.ex. hummel, psalmodikon, cittra, gitarr, eller mycket intima och tonsvaga instrument, t.ex. mungiga, har med något undantag inte förekommit vid uppspelningar för zornmärke.
Det är alltså varken instrumentets konstruktion eller ålder som är avgörande när det gäller zornmärkesuppspelningar. Det är istället avgörande om instrumentet förknippas med och brukas för att i enlighet med zornmäkets statuter "på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän". Det är alltså repertoar och spelstil som är viktiga.
Det betyder att uppspelningsinstrument skall ha en traditionell folklig repertoar som i sin stil bygger på äldre spelstilar men också är idiomatiskt utformad för instrumentet, d.v.s. vuxit fram organiskt tillsammans med instrumentet. Det skedde t.ex. med den kromatiska nyckelharpan som genom Eric Sahlström och andra försågs med en folklig repertoar som var idiomatiskt anpassad till instrumentet samtidigt som den anslöt till äldre spelstilar.
Ett exempel på hur zornmärkesjuryn resonerar kring ett nytt uppspelningsinstrument är diatoniska dragspel (durspel). För drygt tjugo år sedan ansåg medlemmarna i zornmärkesjuryn att de musikanter som fört vidare en äldre repertoar på faktiskt med tiden kommit att uppfylla kravet att ”på ett traditionsbevarande sätt vidareföra och skapa förståelse för den musik och de spelstilar som vi ärvt från äldre tiders spelmän". Durspelen har med tiden fått en unikt folklig repertoar som framförs i en spelstil som formats just av att de är diatoniska.
En vanlig fråga till nämnden är: ”Får jag spela upp på liktonigt (kromatiskt) dragspel?” Svaret är nej grundat på följande resonemang: Själva ljudet i stämmorna på ett diatoniskt och ett liktonigt dragspel kan vara helt lika. Men spelstilen (frasering, rytmik, agogik etc.) blir olika just p.g.a. skillnaden i konstruktion. När folklig repertoar som är idiomatisk för durspel spelas på liktoniga spel blir spelstilen annorlunda eftersom man inte behöver ta hänsyn till dragriktningen på bälgen. Samtidigt har ingen folklig repertoar utvecklats speciellt för de kromatiska spelen så som i fallet den kromatiska nyckelharpan. Även om en och annan kromatisk dragspelare spelade äldre repertoar i en stil anpassad till kromatikens möjligheter, så byggde de allra flesta inte vidare på äldre spelstilar. Solisterna vände sig i början av 1900-talet mot helt andra repertoarer och spelstilar. Det kromatiska dragspelet blev också främst ett instrument i ensembler/orkestrar, som spelade bl.a. gammeldans. Så är det fortfarande. Det finns inte någon utbredd solistisk folklig repertoar för kromatiskt dragspel.
Zornmärkesnämnden för liknande resonemang kring instruments förhållande till traditionell svensk folkmusik varje gång frågan om ett nytt uppspelningsinstrument ställs i samband med anmälningarna till uppspelning. Det har på senare år bl.a. gällt kyrkorgel, blockflöjt, saxofon, trätraversa och härjedalspipa. De tre förstnämnda instrumenten uppfyller inte kraven på etablerad folklig repertoar och spelstil och har alltså inte blivit godkända. Trätraversan och härjedalspipan har en dokumenterad folklig repertoar och spelstil. Även om inte instrumenten spelats på ett antal år så kan de spelmän som idag tagit upp instrumenten anknyta till denna tradition och alltså utöva musik i spelstilar som ärvts från äldre tiders spelmän.
Kort sagt: Saknar instrumentet en traditionell solistisk repertoar som anknyter till äldre spelstilar och är idiomatisk för instrumentet så kan det inte användas för zornmäkesuppspelning. Det tog nästan 100 år av vidareförande av en sådan repertoar på durspel innan det uppfyllde kraven. Om utövare av kromatiskt dragspel, blockflöjt, saxofon etc. utvecklar och kontinuerligt utövar en för instrumentet idiomatisk folklig repertoar, så kanske dessa instrument någon gång i framtiden kommer att uppfylla kraven för uppspelningsinstrument.
Zornmärkesnämnden anser att det för närvarande inte finns några nya instrument som skall godkännas i uppspelningarna. En rad av de moderna instrumenten har prövats av nämnden de senaste åren allt eftersom förfrågningar om uppspelning på dessa instrument inkommit. Det finns dock inget skäl att upprätta en lista på icke gångbara instrument. Nya rön görs hela tiden. Även om det är osannolikt kanske någon hittar en gammal spelmansbok med låtar för blockflöjt eller fonografrullar med inspelningar av folkligt spel på blockflöjt, som plötsligt förser instrumentet med den repertoar och spelstil från äldre tiders spelmän som det hittills inte haft. Det finns heller ingen anledning att upprätta en lista på folkliga instrument som fallit ur bruk, men som rent hypotetiskt skulle kunna vara godkända som uppspelningsinstrument. När någon blåser liv i något av dessa instrument och deras repertoar kommer frågan automatiskt upp såsom nyligen skett med trätraversa och härjedalspipa. Först då finns konkreta fakta ofta i form av nya forskningsrön att ta ställning till. De spelmän som tar upp äldre folkliga instrument brukar också kunna visa att instrumenten haft en folklig repertoar och användning.
Nämnden anser att det är bäst fortsätta att utifrån de ovan redovisade principerna grundade på statuterna för zornmärket löpande bedöma förfrågningar om uppspelning på nya instrument. Det finns med detta förfaringssätt alltid möjlighet att godkänna nya instrument ifall de uppfyller villkoren i statuterna.
Zornmärkesnämnden