På zornmärkesuppspelningarnas tredje dag utsågs hela fem riksspelmän – alla på fiol. Martin Köhler från Huddinge fick silver för sitt spel av hälsingelåtar och kan hädanefter kalla sig riksspelman.
- Folkmusiken känns som en del av mig, säger Martin.
Det arbete som leder fram till en utmärkelse är sällan särskilt glamouröst. Vare sig det gäller nobelpris, oscarsstatyetter eller zornmärken handlar det ofta om enträget arbete i flera år, som växer fram till något större, ett klargörande, en färdighet, en insikt, som utövaren sedan förmår frammana vid rätt tillfälle, igen och igen.
För Martin Köhler började resan, som för så många andra, i den kommunala musikskolan. Läraren i Söderhamn, där Martin bodde då, hette Kalle Norin och gav varje vecka både ett klassiskt stycke och en folkmusiklåt att öva på. Kalle drev även ett spelmanslag, kopplat till undervisningen, och där var Martin flitig deltagare. Några av de ihärdigaste började även spela för andra ungdomar, som dansade folkdans, och de spelade även för Hälsingehambons motsvarighet på ungdomssidan, Lillhambon.
Sedermera flyttade Martin till Stockholm för att studera och sökte sig till Skeppis på Skeppsholmen, där han fortsatte att spela till dans.
- Det var som en minispelmansstämma varje vecka, säger Martin. Det var buskspel i hela huset och dans till spellista.
Även om Martin tagit till sig många låtar från Dalarna och även andra delar av landet, har han hållit fast vid och odlat hälsingemusiken. Att spela upp för zornmärket har hjälpt honom att fokusera, och sporrat honom till övning. Den återkoppling han fått från juryn efter varje uppspelning har varit värdefull, både som uppmuntran och för att få hjälp att hitta några pusselbitar.
När pandemin väl släpper hoppas Martin på fler spelmöjligheter, men annars kommer han att fortsätta att fördjupa sig i hälsingelåtarna. Skilladen är att han kan göra det som riksspelman och med ett silvermärke på bröstet.